Tomas Melin

Efter ett par veckor av virrig kommunikation gick igår Miljöpartiet ut och berättade tydligt hur vi planerar att hantera datalagringsdirektivet. Vi tar fajten mot direktivet, för att inte behöva implementera direktivet i svensk lagstiftning.

Piratpartiet har hanterat det här utspelet ganska illa. Partiledare Rick Falkvinge stakar ut kritiken mot utspelet i att det inte står i debattartikeln hur MP kommer rösta.

“Så jag saknar två tydliga uttalanden från C, MP och V:

• Vi kommer aldrig att rösta för datalagringsdirektivet.
• Vi kommer att fälla en regeringskoalition där något ingående parti röstar för datalagringsdirektivet.

Detta är Piratpartiets ståndpunkter. “

Jag kallade mitt första inlägg i den här frågan “MP leder motståndet mot datalagringen“. Det står jag fast vid. Jag menar nämligen att Piratpartiet, bortsett från att ha rätt om att datalagringsdirektivet inte ska implementeras i Sverige, gör bort sig ur tre olika perspektiv:
1. EU-politisk strategi: hur slipper vi datalagringsdirektivet?
2. Kunnande: Vad handlar striden om?
3. Inhemsk politisk strategi: Vad kan PP driva igenom?

Ur samtliga dessa tre perspektiv har Miljöpartiet en bättre politik än vad Piratpartiet har. Piratpartiet gör mycket väsen av sig, Miljöpartiet har de politiska verktygen att få något gjort i en rödgrön regeringen. Jag går igenom dessa tre perspektiv nedan.

Hur slipper vi datalagringsdirektivet?
Piratpartiet har redan från första stund varit tydliga med sin linje för att stoppa implementeringen av datalagringsdirektivet, och det är samma linje som Falkvinge lyfter ovan: att rösta nej. Det är ett tydligt ställningstagande, och det ska de ha all heder för.

Problemet för Piratpartiet är att ett “nej”, oavsett hur tydligt, inte stoppar datalagringsdirektivet. Direktivet finns kvar oavsett hur vi ställer oss till det i Sverige. Piratpartiets linje går i stort sett ut på att leka struts, att stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om direktivet. Deras huvudsakliga plan är att, när datalagringsdirektivet förs på tal, stoppa fingrarna i öronen och skrika högt för att slippa höra talas om det eller reagera på det.

Det är inte politik, det är obstruktion. Och visst är obstruktion bättre än att lägga sig platt, men bättre än obstruktion är att ta strid mot direktivet. Det är vad Miljöpartiet har sagt att vi ska göra, och genom att vi gör det kan vi få direktivet upphävt i hela unionen, på sikt rentav införa ett pan-europeiskt förbud mot datalagring. Även om vi inte lyckas fullt så bra öppnar vi ändå för möjligheten att i en omförhandling göra direktivet svagare, med fler integritetssäkringar obligatoriska, och också därigenom förbättra situationen något för mindre integritetsälskande länder. Framför allt ser jag möjligheten att få direktivet att bli frivilligt att genomföra.

Till sist finns det också en poäng med att inte bara vägra genomföra EU-direktiv. Det gynnar inte EU-systemet. Det finns direktiv som vi har drivit igenom som vi faktiskt tycker är bra, och som vi vill att andra länder ska införa. Om vi inför en praxis i EU där alla regeringar som inte gillar ett direktiv helt enkelt vägrar, väljer vi också bort möjligheten att påverka andra EU-länder inom samma system, och det gäller både integritetsfrågor likväl som andra frågor.

Att ta strid ger alltså en lång rad fördelar och möjligheter, som man avsäger sig om man som Piratpartiet bara säger nej. Och huvudpoängen är väl lite den, att om man tar strid så behöver man antagligen varken säga ja eller nej. Striden står nämligen inte främst i riksdagen, utan främst inom EU-systemet. Miljöpartiet tar striden på rätt ställe, och har därför en bättre möjlighet än Piratpartiet att lyckas.

Piratpartiet förstår inte frågan
Mitt andra problem med de lilas höga svansföring i den här frågan är att de inte överhuvudtaget verkar ha förstått vad det är de skriker om. Notera exempelvis att Falkvinge ovan skriver att PP aldrig kommer “rösta för datalagringsdirektivet”. Det kanske bara är en slarvig formulering, men faktum är att det inte är direktivet riksdagen eventuellt kommer rösta om. Riksdagen äger inte frågan om direktivet, det gör EU. Riksdagen äger frågan om implementeringen av direktivet.

Det kan tyckas vara en fånig formsak att reagera på, men Piratpartiets små fåniga formfel samlar ihop sig till en mycket relevant hög av sakfel. I mitt första inlägg i den här frågan lyfte jag fler liknande uppenbara sakmissar från Piratpartiet. Exempelvis att Falkvinge inte verkade ha koll på att Sverige blivit stämda av EU för att inte genomföra direktivet.

Ett tydligt exempel är Falkvinges reaktion när Tysklands konstitutionsdomstol slagit ned på Tysklands implementation av direktivet:

“Kan Tyskland, så är det helt uppenbart att vi också kan.”

Med detta menar Falkvinge att datalagringsdirektivet är dött i Tyskland, och att det innebär att det borde kunna vara dött i Sverige också. Men vem har påstått att det är dött i Tyskland? Det den tyska domstolen har ansett strida mot den tyska grundlagen är det tyska förslaget till implementation, inte direktivet i sig.

I Rumänien slog också där landets författningsdomstol ned på direktivimplementeringen. Då var Falkvinge än tydligare i sin totala oförståelse för vad det innebär:

“För politik handlar om att vilja och att våga. Den som inte vågar blir kroniskt överkörd av den som gör det.

Rumänien valde nyligen den här vägen. ‘Vi tänker inte införa datalagringsdirektivet, för det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter.’ Där var det slut på historien för Rumäniens del.”

Men såvitt jag har kunnat hitta har inte den rumänska regeringen sagt att den nu ger upp försöken att implementera direktivet. Det citat som Falkvinge tillskriver Rumänien är inget den rumänska regeringen står bakom, och det är trots allt de som bestämmer om en ny proposition ska läggas eller inte. Ingenstans har heller EU gått ut och sagt att Rumänien nu slipper eller får dispens. Det är implementeringen som blivit nedslagen, inte direktivet.

Direktivet existerar fortfarande och Tyskland likväl som Rumänien har fortfarande det formella kravet på sig att implementera direktivet. Hur EU och respektive land hanterar detta har vi fortfarande att se. Kanske innebär det att EU släpper kravet på Tyskland/Rumänien, men troligare innebär det bara att de två länderna lägger fram nya lagförslag som respektive författningsdomstol kan acceptera.

Rick Falkvinge tycks inte förstå den stora skillnaden i detta, och det är oroväckande. Hur ska Piratpartiet kunna kämpa emot direktivet om de inte ens förstår skillnaden mellan direktiv och implementation, eller mellan författningsdomstol och att rösta nej i riksdagen?

I samma inlägg som Rumänien-citatet ovan kommer ifrån argumenterar Falkvinge vidare för att EMU är ett exempel på att Sverige inte behöver genomföra direktiv om vi inte vill. Falkvinge skriver också:

“Det finns flera andra direktiv som Sverige helt enkelt struntat i för att vi inte tyckt att de passat oss. Det är inte svårare än så att hantera datalagringsdirektivet precis likadant.”

Men så är det inte. Eller snarare: Falkvinge känner inte till “flera andra” direktiv som Sverige struntat i. I en kommentar på en direkt fråga skriver han att han inte vet om det finns flera direktiv, han hittade bara på det.

EMU är såvitt jag vet inget direktiv, och det finns inget formellt krav på Sverige att gå med innan vi uppfyller konvergenskriterierna (vilka det inte finns några krav på oss att uppfylla). Det enda direktiv som, såvitt Piratpartiet vet, Sverige faktiskt undkommit att implementera är avloppsdirektivet. Detta var dock inte riktat mot Sverige, vars avloppsrening var helt okej redan innan direktivet, varför EU-kommissionen knappast såg det som värdefullt att ta strid. Nu tycker uppenbarligen EU-kommissionen att det är värdefullt att ta strid, varför avloppsdirektivet är ett ointressant exempel.

Jag tycker det är helt förståeligt att Piratpartiet inte har full koll. Deras främsta kompetens är datateknik, inte politik. För att rösta nej i riksdagen behövs heller inte koll på alla sakfrågor. Men för att vinna debatten såväl i Sverige som i EU behövs mer på fötterna än gissningar och advokatyrer. Miljöpartiet har den politiska erfarenheten och detaljkunskapen för att se igenom sådana lätta retoriska fällor, och är därför det säkraste kortet när debatten tar fart.

Vad kan Piratpartiet egentligen driva igenom?
Mitt sista problem med Piratpartiet är en fråga som jag lyft flera gånger tidigare på den här bloggen: De lilas totala missförstånd av hur politiska förhandlingar går till.

Piratpartiets politiska strategi går ut på att på förhand avsäga sig ansvar för en stor mängd helt avgörande politiska frågor. I och med detta tänker de att de kan fokusera på vissa kärnfrågor och därför få bättre resultat där. Så långt är nog resonemanget både korrekt och rimligt. Problemet är när de i tanken gör en logisk kullerbytta från “bättre resultat” till “the perfect score”. Hela den piratpartistiska kommunikativa strategin bygger ju nämligen på att de tvärsäkert kan lova allt till alla, om än inom det de (något vagt) hänvisar till som “våra kärnfrågor”.

Anna Troberg, vice partiledare i PP, uttrycker det så här:

“Vi fläskar på ordentligt på några viktiga fokusområden. Det gör det omöjligt för oss att kompromissa med dem.”

Det gör att PP tror sig kunna lova att aldrig någonsin rösta för datalagring eller släppa fram en regering som gör det. Detsamma lovar de om ACTA, IPRED, FRA et cetera ad nauseam.

Vem tror på fullaste allvar att Piratpartiet kommer få igenom alla sina politiska frågor, direkt vid starten av nästa mandatperiod? Ingen seriös politisk bedömare. Ändå lovar Piratpartiet guld och lila skogar.

Det brukar sägas att det är lättare för Piratpartiet att få igenom sina frågor, helt eftersom de har färre frågor. Men en förhandling handlar inte i grunden om att övertyga motparten om förslagets förträfflighet. Det är inte en fråga om tid eller resurser. Motparten är fullt medveten om de idéer, förslag, fördelar och nackdelar som läggs fram i en förhandling.

Istället handlar en förhandling om ett samspel. Det i sin tur bygger på ett förtroende. En förhandlare som känner sig lurad kommer vara mindre benägen att ge bort fler förhandlingsvinster. Det måste hela tiden finnas ett förtroende i botten som grundar sig i att förhandlingen sker för att ge bästa möjlighet åt det regeringsalternativ man försöker bilda eller det regeringsalternativ som man har att leda Sverige.

Piratpartiets förhandlingsstrategi bygger på ett minimum av förtroende. Tvärtom, det bygger på utpressning. PP kommer säga till valets vinnare: acceptera våra villkor, annars gör vi oppositionen till regering. Det är en helt förlegad syn på förhandlingar. Utpressning är en del av varje förhandling, men det kan aldrig vara grunden till en lyckad förhandling.

Och för att på riktigt slå spiken i den kista som Piratpartiet kallar “strategi”: Vänligen notera att Piratpartiets vågmästarstrategi innebär att de släpper fram en minoritetsregering oavsett vad den regeringen driver för politik, i syfte att sätta majoriteten “i utvisningsbåset” för att de inte ville ge PP allt PP ville ha. Det innebär alltså även om då den minoritetsregeringen lägger fram förslag om FRA, IPRED, datalagring et cetera. Förslag som går igenom eftersom de, trots motstånd från de gröna och lila, kommer ha brett stöd även nästa mandatperiod.

Piratpartiet är ett missnöjesparti och som alla missnöjespartier kan de visa sig nöjda med att sitta i kammaren och rösta nej till det mesta, utan att själva få igenom något alls. Om det är därför Piratpartiet bildats, så har de valt helt rätt strategi.

Men det är inte vad jag söker i ett parti. Jag vill ha ett parti som kan kombinera starka idéer med både vilja och möjlighet att driva igenom sin politik. Det kan Miljöpartiet, eftersom vårt rödgröna samarbete bygger på att vi bygger upp ett förtroende för varandra och arbetar oss samman redan innan valet. Piratpartiet bygger sin strategi på utpressning parat med logiska kullerbyttor vilket till syvende och sist gör att de måste flytta berg under några korta veckor efter valet för att ens få igenom en väsentlig del av sin politik.

Att få igenom alla kärnfrågor utan att kompromissa, är helt enkelt inte möjligt. Så enkelt är det. Och det inser nog också Piratpartisterna. I en kommentar till ett inlägg på Falkvinges blogg skriver Mikael Nilsson:

“Däremot, skulle vi fälla en regering som gav oss uppriven FRA-kabel och uppriven IPRED, men inte upprivet dld? Om man fäller den regeringen får man kanske ha kvar FRA och IPRED liksom. Där ställs kärnfrågorna mot varandra, och svaret blir inte från början givet.”

Enligt partistyrelsens sekreterare är svaret inte från början givet om man ska släppa igenom datalagringen eller inte. Det sagt i en kommentar till samma inlägg där partiledaren ger ett explicit vallöfte om att fälla varje regering där något ingående parti röstar igenom datalagringen.

Och så anklagar de Miljöpartiet för dubbla budskap.

Miljöpartiet hymlar inte på det sättet. Vi kommer behöva kompromissa. Exakt vad vi kommer tvingas vänta med omöjligt att säga, men vi arbetar för att sluta så många tydliga överenskommelser med S och V som möjligt innan valet just för att ge väljarna besked. Så arbetar vi. Det tycker jag är seriöst och det är ett agerande jag känner förtroende för.

För det finns faktiskt ingen motsättning mellan principer och makt. Utan principer kan man i och för sig ha makt, men utan makt finns ingen mening med principer. Därför är det fel när Anna Troberg, i ovan länkat inlägg, ställer makten och principerna i motsatsställning mot varandra. Den som inte är beredd att driva igenom sin politik lite i taget - den som ställer den ideala uppgörelsen mot det bästa som går att få i stunden - kommer i praktiken aldrig gå igenom något alls. Den som gapar efter mycket mister i politiken alltid hela stycket.

Piratpartiet visar alltså igen en fetish för att gå på simpel retorik istället för att acceptera att den politiska verkligheten är komplicerad. De kan inte argumentera för sin sak utan att dra till med lögner och sakfel. Till och med deras starkaste kort, deras påstådda “ryggrad” och ovillighet till att kompromissa, innebär att det i praktiken bara är tomma tunnor; vilket till och med partiledningen inser och erkänner öppet att vallöftena kommer behöva brytas.

Jämför det med ett Miljöparti som vet att politik är komplicerat men tar tjuren vid hornen och ogräset vid roten för att göra rätt för oss. Ett Miljöparti som kan skilja relevant information från irrelevant och faktoid från sanning. Ett Miljöparti som har ett starkt track record av att få igenom grön politik, och arbetar hårdare än någonsin för att låsa upp S och V i överenskommelser innan valdagen.

Därför menar jag att Piratpartiet kanske skriker högst, men inte har bäst politik. Därför menar jag att Miljöpartiet leder motståndet mot datalagringen, likväl som mot IPRED, FRA och för andra integritetsfrågor.

Andra bloggar om: politik, samhälle, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, datalagring, privatliv, integritet, piratpartiet, miljöpartiet, bodströmssamhället
Pingat till intressant.se

Fler: Maria Ferm i P3 Nyheter

Idag så kom äntligen tydligheten i Miljöpartiets hållning i datalagringsfrågan. På SVT Debatt presenterar partiets ledande företrädare hur vi ser på datalagring och, kanske framför allt, vad vi tänker göra åt det.

Tidigare utspel i frågan har varit otydliga och ibland till synes motstående. Vi har lagt för stor vikt vid att EU-direktiv faktiskt måste införas så länge de inte upphävs, och missat att peka på vad vi faktiskt kan göra för att stoppa lagen innan det går så långt som implementering.

För min del är det dock ingen kursändring, som påstås från flera håll. Den som kan något om partiet kan inte rimligtvis ha tvekat på vad som är partilinjen, frågan har hela tiden gällt hur vi hanterar partilinjen och framför allt hur vi kommunicerar den utåt. Mitt förra inlägg i frågan hette “Miljöpartiet leder motståndet mot datalagringen“. Hade det inte blivit så långt hade jag döpt detta inlägg till “Miljöpartiet fortsätter leda motståndet mot datalagringen, och talar nu också om det för väljarna”.

DN menar att utspelet kommer med anledning av den tyska författningsdomstolens beslut häromdagen att ogiltigförklara den tyska implementeringen av datalagringsdirektivet. Vänner av tv-serien “Vita Huset” känner logiken, eller brist därav, som “Post hoc, ergo propter hoc”. Det är ett logiskt felslut; samtidighet ger inte nödvändigtvis kausalitet.  Trycket har funnits internt, och det är detta som fällt avgörandet.

Andra bloggar om: politik, samhälle, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, miljöpartiet, bodströmssamhället
Pingat till intressant.se

Fler: Christian Valtersson, Max Andersson, Maria Ferm, Jakob Lundgren, Mark Klamberg, Mattias Bjärnemalm, Benjamin Juhlin

SVT:s Rapport berättar om att fler och fler ungdomar ratar gymnasieskolorna i sina egna förorter för att studera inne i stan. Inslaget intervjuar Alexandra från Ekerö som pendlar in till Frans Schartau på Södermalm. Hon uppger att hon inte vill gå i skolan på Ekerö för att “inget händer där”. Alexandra föredrar att leva sitt liv, som skoltiden är en stor del av, nära det som händer, affärer och andra människor.

Jag tror inte det här är någon förändring i mentalitet mellan generationerna. Så har det nog alltid varit. Skillnaden har varit att eleverna tidigare inte fått välja i samma utsträckning. Jag själv fick välja en skola i en annan kommun om jag ville, jag tror min årskull var en av de första med detta, men närhetsprincipen gällde fortfarande. Först på senare år har valet varit helt fritt, och då har vi sett att trenden varit att eleverna söker sig inåt staden. Där det händer saker, där det är spännande att vara.

Jag skyller inte på det fria skolvalet. Jag skyller på samhällsbyggnaden. Det är symptomatiskt att det krävdes ett tvingande skolvalssystem för att hålla eleverna kvar i det område där de bor.

Men så har vi ett system där staden aktivt byggt förort, i meningen att planeringen sett annorlunda ut i Hässelby, Vällingby eller för all del i Ekerö, än det har gjort på Södermalm, östra Kungsholmen eller liknande. Där staden byggs komprimerat med affärslokaler, kontor, bostäder och nöjesinrättningar i samma kvarter och i samma hus, byggs förorten med olika hus - ibland stadsdelar - ägnade åt olika saker. Gator som i stadsmiljö blir en del av kvartersstrukturen och skapar liv, byggs i förorten omringade av stora sjok meningslösa gräsmattor, med följd att gatorna blir barriärer snarare än pulsådrar.

Vi bygger aktivt förort, en del med argumenten att det är mer barnvänligt, mindre stressigt, mer grön och lugnare omgivningar. Men när dessa teorier möter verkligheten visar det sig att förortens ungdomar inte vill leva i förorten, de vill leva i staden.  Jag tror ingen som växt upp i en förort känner sig förvånad över det. Ett eget tydligt minne är när jag som ganska liten hör min några år äldre syster konstatera att alla hennes kompisar vill flytta från Hässelby så snart de kan.

När vi nu längre inte tvingar kvar eleverna, flyr de helt enkelt. S:t Jacobi gymnasium lades ner redan i början av 2000-talet. Hässelby gymnasium kommer läggas ner inom kort. Skolan levde på ett starkt medieprogram, och när medieprogrammet nu avskaffas i och med den nya skollagen finns få möjligheter att driva skolan vidare.

Att skolan levde kvar tack vare ett framstående medieprogram, dit elever sökte sig från hela Stockholm, är inte oväntat. Det är symptomatiskt att vi i förorten måste skapa enskilda verksamheter som är står ut såpass att de lockar dit människor som inte annars velat åka hit. Det gäller heller inte bara ungdomar. Även affärer, kulturverksamheter eller vad det nu må vara måste vara lite bättre och sticka ut lite mer, för att locka dit folk.

Insikten om att förorten faktiskt inte är uppskattad i sig själv, åtminstone inte av något betydande flertal, är relevant. För det är hela tiden en diskussion, när vi pratar om stadsplaneringen. Röster höjs om att vi måste bevara förorterna som de nu ser ut. Det är ett felslut. Visst ska vi bevara det vi kan bevara, men fokus måste ligga i att Hässelby-Vällingby, liksom säkert Ekerö och andra områden runt om Stockholm, måste utvecklas på sina egna villkor för att människor ska kunna och vilja leva sina liv där. Vi kan inte fortsätta bygga en sovstad som pendlar in till city varje morgon.

Som historiker till utbildningen känner jag ett starkt vurmande för bevarandet. Men i bevarandet ligger utvecklandet, för om inte det som ska bevaras samtidigt görs relevant för de som ska bruka det, kommer det otvivelaktligen att dö ut.

Jag tror att vi även i framtiden kommer ha ett stort utbyte mellan olika stadsdelar i Stockholm, och innerstaden kommer självklart, av rent geografiska skäl, vara navet även i framtiden. Men vi behöver också bygga om staden så att den lever i alla dess delar. Släpp idén stad-förort. Självklart ska hela Stockholms kommun, och stora delar även av andra kommuner, byggas som en storstad.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, stadsplanering, förorten
Pingat till intressant.se

Piratpartiet har de senaste dagarna gått ut med någon typ av kampanj mot Miljöpartiet (och vänsterpartiet) med syftet att svartmåla oss i frågan om datalagringsdirektivet. Bakgrunden är ett uttalande av Ulf Holm i studio ett om att Sverige måste införa datalagringsdirektivet (läs mer om den tidiga bakgrunden hos Jakop).

Efter det har S-V-MP slutit någon typ av överenskommelse i frågan. Exakt vad den innebär för framtiden är inte klart, eller åtminstone inte offentligt. Frågan har ju ännu inte kommit på riksdagens bord, så ännu finns varken möjlighet eller anledning att ta slutgiltig ställning i alla detaljer. Men jag har ännu inte sett någon grön företrädare konstatera att MP kommer rösta ja till datalagringsdirektivet när och om det kommer upp i riksdagen. Tvärtom förnekar partiföreträdare som Grön Ungdoms språkrör Maria Ferm och Jakop Dalunde just detta.

Vad som dock har framkommit är att uppgörelsen innebär att en rödgrön regering gemensamt kommer följa utvecklingen i andra länder som motsätter sig direktivet. Det är en bra del av överenskommelsen, då det innebär att vi redan i ett tidigt skede kan få en omförhandling av direktivet. En omförhandling vi i förlängningen måste ha för att stoppa direktivet från att bli svensk lag.

I övrigt har vi flera uttalanden från S och V om att vi ska rösta igenom datalagringsdirektivet. Jag drar inga slutsatser från detta, S har en historisk förmåga att projicera sina egna åsikter även på andra. Men för mig är det fullt möjligt - även om jag hoppas på motsatsen - att vi tvingas rösta igenom det. Inte för att S tvingar oss till det, utan för att EU tvingar oss till det. Frågan om vi tvingas rösta igenom direktivet innan omförhandlingen är ju inte huvudfrågan, det handlar bara om hur stora EU-böterna blir.

Men det är förstås mumma för populister som lurar i vassen. Här tänker jag såklart främst på Piratpartiet, som gick i taket över hela historien. Värt att notera är att de gick i taket redan innan överenskommelsen, exempelvis gick partiets Mikael Nilsson redan i onsdags ut med rena lögner om vad han menar att Miljöpartiet påstår. Det handlar inte om någon diskussion i sak för piratpartisterna, redan från dag ett handlade det om att misskreditera MP, på extremt skakiga grunder.

Rick Falkvinges vinkel är att MP säljer ut integriteten för regeringsmakten. Det senare lär vara den allmänna soundbiten från PP det närmsta halvåret. Deras mål om riksdagsplatser är mer avlägsen än på länge, och MP är en av de största orsakerna till varför de ser ut att misslyckas. En enad front mot det seriösa gröna integritetspartiet krävs för att försöka minska vår trovärdighet i frågorna.

Men hur ska då frågan hanteras? Hur agerar vi politiskt för att slippa datalagringsdirektivet som svensk lag? Det vill säga, frågan handlar inte hur vi minskar effekterna av en sådan lag, utan frågan gäller hur vi slipper den.

Piratpartisternas linje är här tydlig, det får man allt ge dem. De säger nej. Punkt. De säger nej och gör det med emfas. Gott så. Men vad innebär det här nejet? Det är däremot oklart.

Direktiv är i grunden tvingande. EU:s medlemsstater måste införa direktiv som EU beslutar om, inom en viss tid. Det här är dock en teoretisk konstruktion, det finns gott om exempel på direktiv som inte genomförts utan att EU agerat. Jakop Dalunde skriver också om detta:

“‘Måste inte medlemsstater implementera EU-direktiv?’

Och på den frågan är svaret ja. Det finns ju undantag, men dessa bygger på att direktiven är oviktiga (avloppsdirektivet), att kommissionen bedömer det mer strategiskt att vänta (euron) eller att medlemsstaten är stor och att det finns bred inhemsk politisk uppslutning (brott mot stabilitetspakten).”

Flera piratpartistiska debattörer hänvisar på olika bloggar och i olika kommentarer till att direktiv inte alls behöver genomföras, om man inte vill. Exempelvis med hänvisning till just oviktiga direktiv som avloppsdirektivet, eller Euron. Det kan synas som ett bra argument, men då bortser man också från att vi inte blivit dömda och hotade med vite för införandet av varken avloppdsdirektivet eller Euron.

Att bara inte göra det håller alltså inte längre. Detta verkar dock inte bekomma Piratpartiet det minsta. Eller så förstår de inte att frågan redan är avgjord. Rick Falkvinge skriver exempelvis:

“Piratpartiet […] tänker säga “stäm oss då, era jävlar” till EU-kommissionen”

Men Rick, det är ju det de har gjort! Förutom i AB-länken ovan även exempelvis i SvD. Stämningen är avgjord, domen har fallit. Vi förlorade.

En del piratpartister talar också om att dra EU-direktivet inför Europadomstolen. Det är en i huvudsak bra strategi, men den har ett stort aber. Till Europadomstolen får individer eller stater bara lyfta frågor där ens mänskliga rättigheter har blivit kränkta “direkt och personligen”. Vi kan alltså inte dra det inför Europadomstolen så länge vi har en regering som inte vill göra det, eller så länge någon individ i Sverige inte har drabbats av det.

Även här verkar det vara oklart för Piratpartiet vad som gäller, och framför allt är det oklart för mig vad de egentligen tycker borde ske. När Christian Engström ska beskriva vad han vill ska göras låter det som följer:

“Sverige måste inte alls införa datalagringsdirektivet. Vi kan hänvisa till Artikel 8 i Europakonventionen, som säger att var och en har rätt till skydd för sitt privatliv och sin korrespondens.

I våras skrev Erik Josefsson och Camilla Lindberg en gemensam debattartikel i SvD där de går igenom hur vi kan göra i detalj.”

Problemet för Engström är att länkad debattartikeln inte alls “går igenom hur vi ska göra i detalj”. Det går faktiskt inte igenom hur vi ska göra alls. Det enda som ens kommer nära är:

“Ett verkligt europeiskt ledarskap skulle istället ta tjuren vid hornen och se till att få frågan om datalagringsdirektivet är förenligt med Europakonventionen besvarad.”

Det citatet säger något om vad EU borde göra, och inte särskilt i detalj. Den här förvirringen och oklarheten gör det mycket tydligt att Piratpartiet inte har en aning om hur situationen ska hanteras. De känns inte ens vid att det är en ny situation efter att EU-domen har fallit. De tänker inte hantera den politiskt och de vet inte hur de lyfter den juridiskt. Är du imponerad av denna påstådda slagkraftighet? Det är inte jag.

Miljöpartiet har en politisk linje för att hantera den nya situationen, efter EU-domen: Vi vill omförhandla EU-direktivet. Enligt artikeln i SvD ovan kan det också vara nya EU-kommissionären Malmströms linje. Det ger nya möjligheter, men det kommer inte hända av sig självt. Vi måste ligga på, och där bidrar inte Piratpartiet ett dugg i nuläget, när de istället för att försöka lösa problemet i sak attackerar Miljöpartiet.

En omförhandling öppnar nya möjligheter. Målet måste vara att få det helt urvattnat eller rent av slopat. Det är möjligt i en omförhandlingsprocess. Det är inte möjligt genom att sätta sig på tvären och dra på Sverige stora bötesskulder.

Piratpartiet gör en stor sak av att det nu är sju partier som tänker rösta ja till datalagringsdirektivet. Det är som tidigare påpekat inte säkert att det är sant, rapporteringen är förvirrad och informationen från Miljöpartiet själva extremt otydlig. Men sanningen är att det inte spelar någon roll om det är 3, 5 eller 7 partier i riksdagen för datalagringsdirektivet. Det räcker om det är två: S och M. Nu har det dessutom länge varit 5 partier, vilket borgar för en bred majoritet alldeles oavsett vad V, Mp och PP tycker.

Det är en politisk verklighet som varje parti måste förhålla sig till. Det spelar ingen roll hur mycket man skriker, om man inte samtidigt förändrar hur rösterna faller ut i slutvoteringen i kammaren. För det är trots allt i riksdagskammaren besluten fattas, inte på rickfalkvinge.se.

Piratpartiets strategi för det här är, som alltid, att bli vågmästare och göra frågan till kabinettsfråga. Om de inte får som de vill fäller de regeringen, helt enkelt. Och det låter väl bra. Men vänta, har vi inte hört det här förut?

Piratpartiets strategi för vågmästarställning i riksdagen bygger, förutom på just vågmästarställning (och riksdagsmandat) på att endera block “accepterar deras krav”. Antingen direkt eller efter ett tag av obstinerande från PP. Problemet är att det inte tas upp någonstans vad som händer om ett block accepterar delar av partiets krav, men inte andra. Om en potentiell regeringsbildare erbjuder PP att lägga ner FRA, att slopa IPRED-lagen, att ta strid för en reformerad upphovsrätt och en reformerad patenträtt, men samtidigt vilja rösta ja till datalagringsdirektivet. Skulle då PP säga “tack, men nej tack”? Och om man gör det, vad får det då för konsekvenser?

Jag har tidigare beskrivit hur partiets strategi för vågmästarställning är dålig. Den bygger på en premiss som inte tar hänsyn till att förhandlingar kräver eftergifter från båda parter. PP:s strategi bygger på utpressning, och det kommer inte fungera i längden.

Men här ställs verkligen frågan på sin spets. För PP:s strategi bygger på att om inte det vinnande (största) regeringsalternativet accepterar PP:s krav så kommer partiet släppa fram minoriteten till regeringen, och stödjer denna regerings förslag förutom i partiets egna frågor. Men det är ju en värdelös strategi, eftersom S+M i allt väsentligt är helt överens i Piratpartiets egna frågor. Strategin innebär i det här fallet att partiet måste acceptera en regering som röstar för till exempel datalagringsdirektivet.

Det är tvärt emot partiets vallöften nu. Partiledaren skriver nämligen:

“Dessutom sätter vi statsministerposten och regeringsmakten på spel över frågan. Ingen blir statsminister med vårt stöd som inte öppet tar strid mot Bryssel i sådana här dumheter”

Men enligt partiets egen strategi är det precis vad man kan bli.

Varför kan då inte Piratpartiet formulera vallöften som faktiskt går att genomföra, eller åtminstone passar ihop med partiets politiska strategier? Jo, för att partiet inte är ute efter att driva politik. Partiet är ute efter att ragga väljare/medlemmar et cetera, och då fungerar plakatpolitik och hårda ord bättre än att driva sakfrågorna. Se bara på vänsterpartiet, riksdagens högsta tonläge och slagkraftigaste politiska retorik. Men vad har de drivit igenom, vad har Vänsterpartiet förändrat i Sverige?

Miljöpartiet är inte ett parti som lockar väljare genom att låtsas vara mest radikala. Vi fokuserar på att göra Sverige så grönt som möjligt. I det arbetet är vi ganska ofta mest radikala, för att Sverige idag för en radikalt dålig politik, men vi kan alltid backa upp vårt agerande med att det är genomförbart. De ofantliga mängder grön politik vi drev igenom under förra mandatperiodernas samarbete med S och V talar för sig själva: Miljöpartiet kan förändra.

I fallet datalagringsdirektivet är det inte en bra sakpolitik att bara “säga nej”. Det är inte seriöst att säga “stäm oss då, era jävlar” när vi redan har blivit stämda och förlorat. Vad som däremot är en bra politik är att omförhandla direktivet, att dra igång hela den processen på nytt. Vill vi slippa datalagringsdirektivet som svensk lag i framtiden är det den mest framkomliga vägen. Miljöpartiet leder motståndet mot datalagringen; leder kampen för integriteten. Bakom oss går Piratpartiet och skriker okvädningsord. Allt är alltså precis som vanligt.

Andra bloggar om: politik, samhälle, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, piratpartiet, miljöpartiet, bodströmssamhället
Pingat till intressant.se

Idag avgörs slutligen presidentvalet i Ukraina, när Janukovytj verkar vinna över Tymosjenko i den andra valomgången. Enligt Reuters, vidarebefordrat på både SVT och Kyiv Post, har Janukovytj ledningen i samtliga vallokalsundersökningar, med minst tre procentenheter. Tymosjenko har dock ännu inte erkänt sig besegrad.

I Costa Rica genomförs också idag första omgången av presidentvalet. Laura Chinchilla från Partido Liberación Nacional, PLN ligger klart bäst till. PLN är i costarricansk politik motsvarigheten till Sveriges socialdemokrati, i flera aspekter. PLN är liksom SAP medlemmar i socialistinternationalen. Men PLN har liksom SAP format sitt land, och blivit det det statsbärande partiet. Sedan inbördeskriget 1948 har PLN prenumererat på presidentposten. Fram till 1998 förlorade de aldrig mer än ett presidentval på raken. Kristdemokratiska PUSC, Partido de Unidad Socialcristiana, vann både 1998 och 2002, innan Oscar Arias återigen vann valet för PLN 2006.

Arias är mycket populär i Costa Rica. Det fredspris han vann i slutet av åttiotalet, under sin första period som president, lär inte skada hans trovärdighet. Nu är frågan om Chinhilla kan rida ut Arias-vågen. Vinner hon är det första gången sedan just Arias vann 1986 som PLN vunnit två val i rad.

Laura Chinchilla Miranda avgick från posten som vicepresident under Arias för att kandidera till presidentposten. Hon är en del av den vänsterreligiösa vinden över latinamerika, även om det i det här fallet är mer religion än socialism. Exempelvis har hon tagit klart ställning mot aborter (och dagen-efter-piller), mot att separera kyrkan och staten (något Arias velat göra) och sagt sig vilja införa ett “familjedepartement”. Hon har också uttalat att presidentpalatset kommer hålla dörrarna helt öppna för religiösa grupper om hon vinner.

Främsta utmanarna är Ottón Solís och Otto Guevara. Guevara, grundare av libertarianska partiet Partido Movimiento Libertario. Partiet grundades som libertarianskt, men har rört sig mot mitten och är nu snarare klassiskt liberalt. Guevara själv har tidigare velat avskaffa de starka statliga trygghetssystemen, men säger sig nu vilja stärka dessa. Han går till val på sänkta skatter, ökad trygghet och mindre byråkrati. Guevara kandiderade också både 2002 och 2006. 2006 kom han trea med 8,48% av rösterna.

Otton Solís är tidigare minister för PLN, som bröt sig ur och startade Partido Accion Ciudadanda (Citizens’ Action Party, möjligen översättbart till medborgaraktionspartiet). 2006 var han nära att vinna över PLN:s Oscar Arias. I första valomgången var det extremt jämnt mellan Solís och Arias, efter omräkning av rösterna vann dock Arias, och eftersom han kom över nödvändiga 40% av rösterna (40,92%) blev det ingen andra omgång. Solís slutade på 39,8%.

Solís bygger sin politik på anti-korruption, lika möjligheter och medborgarnas delaktighet i politiken. Dessutom ledde han motståndet mot frihandelsavtalet DR-CAFTA (Dominican Republic - Central America Free Trade Agreement. I Costa Rica känt som TLC, Trato de Libre Comercio). CAFTA röstades dock igenom i en folkomröstning 2007, om än knappt.

Det parti som tidigare varit den stora starka konkurrenten till PLN är PUSC. PUSC byggdes kring före detta presidenten Rafael Angel Calderón Guardia, som byggde upp det sociala trygghetssystemet (La caja). Partiet drabbas dock 2004av en korruptionsskandal när två före detta presidenter arresterades och anklagades för korrutption. Miguel Ángel Rodríguez Echeverría och Rafael Ángel Calderón Fournier fälldes båda i slutet av 2009.

Calderón Fournier, son till Calderón Guardia, skulle blivit PUSC:s presidentkandidat, var det tänkt. Ambitioner som grusades när han dömdes till fängelse. Partiets ledare Luis Fishman blev partiets presidentkandidat i Calderón Fourniers ställe. Han har satsat på en stor och bred kampanj, partiet har ju stora resurser från tidigare storhetstider. Fishman har dock mycket små chanser att vinna, och går bland annat till val som “det minst dåliga” alternativet.

Laura Chinchilla står som solklar favorit i valet. Det skulle vara en smärre katastrof om hon inte får flest röster i denna första omgång. Frågan är dock om hennes röster räcker till för att undvika en andra omgång. I Costa Rica gäller regeln att en andra omgång kan undvikas om den kandidat med flest röster nått över 40%. I undersökningar ligger Chinchilla runt just 40%, så det blir på håret. Närmast ligger Guevara, som i olika undersökningar fått mellan 15-30% av rösterna, stödet för honom verkar också ha ökat under den senaste tiden.

Ottón Solís ligger en bra bit efter, och det verkar i skrivande stund som om en hel del ska till för att han ska ta sig till en andra omgång. De väljare som stödde honom för att han var en kandidat för förändring verkar ha gått över huvudsakligen till Guevara. PUSC:s Fishman ligger långt efter i undersökningarna, och har i praktiken ingen chans.

Costa Rica är några timmar efter Sverige, så tidiga resultat kommer nog först inatt.

För mer information om kandidaterna och valet på engelska, rekommenderas “Tico Times“, på spanska “La Nación“.

Andra bloggar om: politik, samhälle, världen, europa, ukraina, latinamerika, centralamerika, costa rica, presidentval
Pingat till intressant.se

Jag är för skyskrapor i Stockholm. Jag är till och med positiv till en skyskrapa på Vasagatan vid centralen, som föreslagits. Förutsatt att något företag tror sig få ekonomi nog i projektet för att våga bygga, och vi får en kul arkitektur på bygget, så säger jag: kör! Detsamma säger jag om “Tors torn” uppe vid Norra station. Där tycker jag i och för sig att utseendet på tornen verkar bli trist, men själva idén med två skyskrapor på den platsen tycker jag är utmärkt.

I båda fallen är det lätt för mig att se att dessa skrapor inte hotar andra byggnader eller platser i närheten. Husen, byggnaderna eller platserna de skulle ersätta är inget vi inte kan leva utan. Härom tycks det också finnas stor enighet. Kritiken ligger då snarare i hur de nya husen påverkar andra miljöer runt omkring.

Missförstå mig rätt, närliggande byggnader kan mycket väl påverkas av nybyggnation i närheten, och dessa konsekvenser måste vi känna till innan bygget genomförs. Men skrapekritikerna överdriver idag varje liten förändring för de omkringliggande områdena, för att sinka, förändra eller helst stoppa det nya bygget.

Stockholms innerstads klassificering som riksintresse används ibland för att understödja den typen av argumentation. Jag gissar att det är därför vi idag kan läsa en artikel i SvD om att Centerpartiet vill avskaffa riksskyddet som idag gäller hela Stockholms innerstad (i olika aspekter). Sthlmscenterns främste (i princip ende) företrädare Per Ankersjö vill att skyddet ska gälla enskilda hus eller kvarter.

Utspelet andas desperation. Vi vet alla att C inte går så bra i mätningarna just ju, och i Stockholm var Centern mycket små även till att börja med. Stockholmscentern har dock tidigare fått uppskattning för sin utvecklingsvänliga bygg-profil, och i syfte att mjölka detta lite extra, kanske ett sista halmstrå för att behålla sin enda kommunfullmäktigeplats, så satsar Ankersjö på ytterligare en radikalisering i frågan.

Tyvärr missar han målet totalt. Problemet är inte Stockholms innerstads skydd som riksintresse i sig, problemet är uttolkningen av den, och det faktum att den inte uppdaterats. Skugga från skyskrapor hotar exempelvis inget riksintresse, mer än en molnig dag gör det. Deras blotta närvaro hotar självklart inte heller, förutsatt att de skyddade stadsdelarna i sig består. Tvärtom, att väl integrera det nya med det gamla lyfter även det äldre. Ett gott exempel är Wadköping i Örebro, som har nyare bebyggelse direkt inpå knuten, och inte blir mindre intressant eller populärt för det.

Visst är det intressant att diskutera hur riksintresseskyddet kan förändras. Att till exempel låga hushöjder nämns explicit i RAÄ:s skyddsmotivering är absurt och måste förändras. Men att göra om skyddet till att bara gälla specifika kvarter eller byggnader är en för genomgående försvagning tror jag. Riksintresset behövs. Hur det tolkas och används är sedan upp till oss politiker. Under ganska många år nu har stadens politiker varit ointresserade av att bygga nya byggnader för framtiden att klassa som historiskt viktiga, men nu ser vi en rörelse för att förändra det. En rörelse som ser både behovet i nuet av att bygga nytt, men också behovet i framtiden att ha något stadsplanemässigt från vår tid att glädja sig åt. Vi ser en rörelse för politiker och medborgare som ser att dåtid, nutid och framtid kan förenas i stadsbyggnadspolitiken, snarare än ställas emot varandra.

När Centerpartiet då accepterar den chimära konflikten mellan vår historia och vår framtid, och till råga på allt utropar Stockholms historia som sin egen personliga väderkvarn att attackera, gör de hela sakfrågan en otjänst. Vi behöver inte försaka stadens riksintressen, vår historia, för att förnya den.

Tvärtom: jag ser Stockholms riksintresse som en garant och ett påbud att låta Stockholm följa med i tiden. Riksintresset behövs, just för att skydda stadens arkitektoniska “årsringar”; både befintliga och kommande.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, skyskrapor, höghus, stadsbyggnad, bostadsbrist, arkitektur
Pingat till intressant.se

Häromdagen debatterade riksdagen immaterialrättsliga frågor. Johan Linander (C) försvarade då partiets IPRED-uppgörelse med att nämna vad som inte kom med i beslutet, till exempel avstängning från internet, och menade att det var en god kompromiss mellan alliansens olika viljor.

Lage Rahms replik på detta är torr och briljant:

“Jag delar annars uppfattningen att man tvingas till kompromisser. Man inte bara tvingas, utan det är så det fungerar och ska fungera. Sedan kan det förstås ifrågasättas på vilket sätt en kompromiss går till. Det är klart att det är bra att vi inte tvingas stänga av från Internet, men man kan ju fabulera ihop en mängd olika förslag som man sedan kan kompromissa om att inte genomföra. Då kan man komma långt och ha fått igenom mycket, eftersom man har fått igenom att mycket dåligt inte genomförs. Varje dag är det dock extremt mycket dåliga förslag som inte genomförs i riksdagen. Det är vi förstås tacksamma för, men det finns alltså någon sorts gräns för hur mycket man kan ta åt sig äran för när det gäller den typen av faktorer.”

Hittat på Johan Linanders blogg.

Andra bloggar om: politik, samhälle, Lage Rahm

Det ser onekligen ut att som väntat bli Janukovytj mot Tymosjenko i den andra omgången av presidentvalet i Ukraina. Ekot rapporterar att Janukovytj fått mellan 31 och 35 procent av rösterna och Tymosjenko mellan 25 och 27%. Närmast utmanare har fått mellan 11 och 13%, och torde således ligga för långt efter för att det kan vara en miss hos vallokalsundersökningarna. Kyiv post har siffrorna för alla vallokalsundersökningar.

Noterbart är alltså att cirka 40% av väljarna har röstat på en annan kandidat än de som går att rösta på i den andra omgången. Det innebär rimligen att den som vinner dessa väljare också vinner valet. Julia Tymosjenko har redan börjat diskutera med fallna kandidater för att få deras stöd, och förhoppningsvis också deras röster.

Enligt wikipedia kommer utlandsröster räknas först om några dagar, och det slutgiltiga valresultatet kommer först 27 januari. Enligt de preliminära siffrorna är dock kandidaterna 1-3 så långt ifrån varandra att deras placering lär bestå.

Enligt Ekot (och wikipedia) förväntas en andra valomgång hållas 7 februari.

Andra bloggar om: politik, samhälle, världen, europa, ukraina
Pingat till intressant.se

I Chile vann idag Sebastián Piñera presidentvalets andra omgång. I den först omgången 13 december fick han flest röster, men nådde inte upp till 50% av rösterna och mötte därför sittande presidenten Bachelets center-vänster-koalitions kandidat Eduardo Frei i en andra omgång. Efter att (bara) 60% av rösterna räknats medgav Frei sig besegrad (spansktalande kan höra hela talet här) då Piñera ledde med några procentenheter.

Piñera blir därför landets första högerpresident (han betecknas som center-höger) sedan Pinochet. Han påminner om Italiens Berlusconi i det att han äger en egen TV-kanal (Chilevisión), en betydande bit av landets mest populära fotbolslklubb (Colo-Colo) och nästan en tredjedel av landets främsta flygbolag (LAN Airlines) . Enligt BBC har han dock lovat att upprätthålla och fortsätta de socialpolitiska program som införts av tidigare regimer.

Den oväntade succén i presidentvalets första omgång, Marco Enriquez-Ominami, också känd som MEO, stödde Frei i valets andra omgång. MEO, som fick hela 20% av rösterna i första omgången, fick inte delta i primärvalet inom den center-vänsterkoalition som sedermera nominerade Frei till sin kandidat. Istället drev MEO presidentvalskampanjen som oberoend kandidat och nu har han startat ett eget parti (länk på engelska).

Piñeras koalition har 58 av 120 mabdat i representanthuset och 16 av 38 mandat i senaten. Freis koalition har 57 mandat i representanthuset och 19 mandat i senaten. Övriga mandat i båda kamrarna hålls av en mycket liten koalition vid namn “Chile limpio vote feliz” ([ett] rent Chile, rösta lyckligt) och oberoende ledamöter. Det är alltså majoritetsbyggande som väntar señor Piñera, vilket borgar för viss kontinuitet i politiken.

Andra bloggar om: politik, samhälle, chile, latinamerika, sydamerika
Pingat till intressant.se

Presidentvalet i Ukraina idag (söndag) är ett ganska märkligt val. Bara några få år efter orangea revolutionen, vad vi då trodde var en demokratisk vändpunkt, präglas valet nu istället av uppgivenhet. Alla kandidater upplevs vara alltför intimt förknippade med en ekonomisk elit för att kunna förändra levnadsvillkoren i landet. Orangea revolutionens segrare, nuvarande president Viktor Jusjtjenko, nådde bara upp till några få procents stöd i de sista opinionsmätningarna innan valet och är i praktiken chanslös. Störst stöd i de mätningarna fick istället orangea revolutionens förlorare. Viktor Janukovytj.

Janukovytj vann presidentvalet 2004 men anklagades för valfusk vilket ledde till den orangea revolutionen. Landets högsta domstol beordrade till slut att den andra presidentsvalsomgången skulle tas om, varpå Jusjtjenko kunde utropas som vinnare i början av 2005. 

Nu verkar det inte otroligt att Janukovytj, som av Rapport passande nog kallas “politisk överlevare”, till slut kan utropas som president. Huruvida det blir lagligen eller genom valfusk är dock inte tydligt. OSSE har en stor valobservatörsstyrka på plats, så om det sker oegentligheter lär det uppmärksammas.

Julia Tymosjenko stod sida vid sida med Jusjtjenko under revolutionen och har under två perioder varit premiärminister, och har också gått in i valet som sittande premiärminister nu. De senaste opinionsmätningarna visar att hon har störst stöd efter Janukovytj och att dessa två, eftersom ingen sannolikt får 50% av rösterna redan i första omgången, går vidare till en direkt avgörande andra omgång.

Utöver dessa två huvudkandidater och sittande president Jusjtjenko, finns också en del uppstickare som satsar på att snuva antingen Jankuvytj eller Tymosjenko på biljetten till den andra omgången. De båda huvudkandidaterna har närmat sig varandra - Tymosjenko är exempelvis mer rysslandsvänlig och Janukovytj är mer västvänlig än tidigare. Med anledning av detta och toppkandidaternas starka band till makten och “etablissemanget” satsar flera kandidater på att utmåla sig själva som vägen till förändring. En kandidat har rentav bytt efternamn till “Motalla”, för att man ska kunna lägga en röst mot alla kandidater. 

Opinionsmätningarna slutar i Ukraina ett par veckor före valet. Men en rysk mätning ger Sergej Tigipko starkt stöd, såpass rent av så att han kan hota Tymosjenko. Väl i en andra omgång kan man tänka sig att han får Tymosjenkos stöd i utbyte mot att hon får fortsätta som premiärminister. 

I en andra omgång handlar det för kandidaterna att bredda sitt stöd, inte minst genom uttalat stöd från de övriga fallna kanidaterna. Här börjar också koalitionsbygget. Oavsett vem som vinner presidentposten behöver vederbörande nämligen bygga en koalition i parlamentet, och ledarna för de tre största partierna är just Janukovytj (Regionernas parti, 34,37% i parlamentsvalet 2007 och 175 mandat av 450), Tymosjenko (Juliua Tymosjenkos block, 30,71%; 156) och Jusjtjenko (Vårt Ukraina, 14,15%; 72). Utöver dessa tre stora finns ett par mindre vänsterpartier, men minst två av de tre stora behöver gå ihop för att forma en majoritet.

Det bäddar för antingen politisk orolighet direkt efter valet, eller stark stabilitet och status quo. Eller, som verkar ha blivit det huvudsakliga resultatet av revolutionen 2004, politiska oroligheter följt av status quo.

Andra bloggar om: politik, samhälle, världen, europa, ukraina
Pingat till intressant.se